CinemaScope

Back in Business!

2012-01-19T14:59:00.001+01:00

Efter ett långt uppehåll är bloggen äntligen igång igen! Mycket har hänt i filmvärlden, både sommaren och hösten 2011 levererade flera roliga, spännande, läskiga, tänkvärda och bombastiska filmer. Härligt varierat helt enkelt! Självklart kommer mycket av detta bli uppmärksammat på bloggen. Samtidigt ser vi fram i mot ett nytt filmår som på förhand verkar väldigt lovande: Det blir hård konkurrens om kronan i superhjältevärlden, Batman eller The Avengers? Ralph Fiennes gör regidebut med shakespearetolkningen Coriolanus. Tarantino kommer med en ny film med Leonardo DiCaprio och Jamie Fox. Peter Jackson regisserar The Hobbit som vi alla hoppas blir lika storslagen som de tidigare filmerna i ringens värld. Vi ska självklart spana in Oscarsgalan men också uppmärksamma spännande film från resten av världen. Häng med!!!

Fight Club

2011-05-19T23:46:00.005+02:00

Regissör: David Fincher

Skådespelare: Brad Pitt, Edward Norton, Helene Bonham Carter.

Produktionsår: 1999

#1 - The first rule of Fight Club is, you do not talk about Fight Club.

#2 - The second rule of Fight Club is, you DO NOT talk about Fight Club.

#3 - If someone says stop, goes limp, taps out, the fight is over.

#4 - Two guys to a fight.

#5 - One fight at a time.

#6 - No shirts, no shoes.

#7 - Fights will go on as long as they have to.  

#8 - If this is your first night at Fight Club, you have to fight.

Edaward Norton spelar den stillsamme men drabbade berättaren, han lider av insomnia och plågas av sitt händelselösa liv. I ett försök att ventilera sin ångest går han på stödmöten för cancersjuka. Under ett av mötena träffar han Marla (Bonham Carter) En person som är där av liknande anledningar som han själv. Under en resa i jobbet stöter han på Tyler Durden (Brad Pitt) en man som i många fall verkar vara motsatsen till honom själv, de båda blir vänner och skapar tillsammans Fight Club. I kubben hittar Nortons karaktär ett substitut för stödmötena och utvecklar en sorts värdighet tillsammans med det större antalet andra män som dras till klubben och de organiserade slagsmålen.

Fight Club har en rapp handling som behåller en hög spänningsnivå genom hela filmen. Mysteriet tätnar när man känner att något inte står rätt till men det är svårt att lista ut vad, lösningen är att vara uppmärksam på de små subtila detaljerna och hålla ögonen på på skärmen/TV. Handlingen understöds av effektivt kameraarbete och snygga specialeffekter.

Filmen är intelligent, rasande arg och visuellt minnesvärd med lysande skådespelarinsatser av Norton, Pitt och Bonham Carter. Men den största behållningen är kanske beskrivningen av en bortglömd samhällsgrupp och de etiska frågorna i filmen som skakar om, upprör och inspirerar.

The Man From Earth

2011-05-19T18:48:00.002+02:00

Regissör: Richard Schenkman

Skådespelare: David Lee Smith, John Billingsley,

Tony Todd

Produktionsår: 2007

Efter 10 år av trogen tjänst skall nu John Oldman (Lee Smith) lämna lärarkåren för att av okänd anledning flytta vidare. I början av filmen ser vi John packa ihop sina ägodelar och arrangerar en avskedsfest för sig själv med vänner. Festen urartar och leder in till en diskussion där ämnena blir allt ifrån att John själv har varit Jacques Borne som var en vän till Van Gogh, till hur man som människa fortfarande kan leva efter 14 000 år utan att ha åldrats ett dugg. Allt eftersom Johns berättelser och påståenden växer verkar det som att han till slut lyckas övertyga sina vänner om hur vissa saker egentligen ligger till.

- Eller?

Ni kan ju fråga er själva hur många filmer ni har sett där i princip hela filmen utspelar sig i ett och samma rum. Har man som regissör och skådespelare lyckats med detta är det inte minst fascinerande, vilket gör att vi tycker detta är en av de mest sevärda filmerna någonsin. Glöm Avatar och sina specialeffekter, glöm The Lord of The Rings med sina vida landskap och glöm filmandet från A Single Man. Detta är en film i dess mest simpla form!

I filmvärlden finns det filmer och det finns filmer. The Man From Earth är en film utan dess like. En lågbudgetfilm utan kommersiellt intresse med intellekt. Det är lätt att fastna vid den då man hela tiden vill höra vidare på John's historia. De relativt okända skådespelarna övertygar starkt, dessutom då många av ämnena i princip endast använder sig av dialoger inom antropologi, historia, biologi och religion.

The Expendables

2011-05-19T18:39:00.004+02:00

Regissör: Sylvester Stallone.

Skådespelare: Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Dolph Lundgren, Eric Roberts, Mickey Rourke, Bruce Willis.

Produktionsår: 2010

Full fart direkt i denna actionrulle, där vi får följa en grupp med legosoldater som tar på sig uppdraget att störta en diktator i ett sydamerikanskt land.

Filmens stora styrka ligger i den starka rollistan där man har samlat 90- och 2000-talets största namn inom action. Filmen är en klassisk gammaldags actionfilm, alla klyschor finns med: Onda mot det goda, den vackra flickan i nöd och den starka manliga hjälten. Detta hade kunnat bli väldigt störande men regissör Stallone balanserar detta med en rapp och ofta komisk ton i replikerna. Exempelvis när Stallone, Willis och Schwarzenegger (Som gör ett litet men väldigt underhållande inhopp i filmen) har ett möte. Alla tre och speciellt Willis använder sig av tal och kroppspråk som är typiskt för honom och kan kännas igen från många av hans filmer.

Stallone försöka ge en extra dimension på filmen genom att fördjupa sin egen karaktär; Barney Ross och det etiska problem gruppen och han själv står inför. Gestaltningen av detta sker via samtal mellan Ross och Mickey Rourke's karaktär Tool. Tyvärr lyckas det inte så väl och det blir svårt att se vilka slutsatser man kan dra eller vad själva buskapet Stallone vill ha fram är.

Blandningen av bombastisk action, karismatiska skådespelare med glimten i ögat och komiken i filmen ger ett underhållande resultat som man kan ryckas med i utan att behöva använda hjärnan särskilt mycket. En uppföljare är planerad till 2012 som vi med spänning ser fram emot.

Superbabies: Baby Geniuses 2

2011-05-19T18:34:00.001+02:00

Regissör: Bob Clark

Skådespelare: Jon Voight, Scott Baio, Vanessa Angel

Produktionsår: 2004

I denna urfåniga, hejdlöst korkade film leker Jon Voight runt med massa bebisar som har övernaturliga krafter. Handlingen är en enda tjock smet av dumheter som inte en vettig människa skulle lägga ett öre på att hyra eller köpa.

Vi hade en plan om att beta av bottom 100-listan på IMDB. Det var roligt, omtumlande, fascinerande, skrämmande och traumatiskt. Om ni funderar på att hyra en film märkt med regissören Bob Clark eller för den delen Uli Lommel har ni säkert bara otur när ni tänker. De flesta av dessa mäns filmverk figurerar nämligen i denna mycket eminenta lista.

Jon Voight som egentligen är en duktig skådespelare får inga pluspoäng i denna mindre kreativa film.

Vi hade roligare när vi skrev den här recensionen än när vi såg själva filmen, superbabies är så dålig att det inte ens går att skratta åt den. Men för Guds skull, försök plåga er igenom den (vi vet, det är svårt) då vår föhoppning är att ni lär er vad man skall hålla sig på mils avstånd ifrån.

Public Enemies

2011-05-19T17:30:00.194+02:00

Regissör: Michael Mann

Skådespelare: Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard, Billy Crudup, Channing Tatum

Produktionsår: 2009

Efter att den ökände bankrånaren John Dillinger (Depp) är på fri fot från ännu ett fängelsestraff tar undersökningsbyråns (FBI) agent Melvin Purvis (Bale) upp fallet med Dillinger's kollega "Pretty Boy Floyd" (Tatum) som tidigt i filmen skjuts ner efter en misslyckad flykt. Purvis blir befordrad och får sin största utmaning hittills i sin karriär; att ta hand om fallet med den beryktade John Dillinger.

Filmen utspelar sig under 30-talet i eran då den stora depressionen härjade. Miljön i den verklighetsbaserade filmen är fantastisk vad gäller vapen, byggnader, kläder och fordon. Man märker även att Mann har en otroligt skarp estetik och filmen prickar i stort sätt rätt manusmässigt, men det finns också vissa missar som märks bäst för de som har läst den riktiga historien.

Många filmsekvenser är lysande, filmandet i sig är utfört med en annan typ av lins som gör att det skall se mer gammaldags ut, vilket många har haft klagomål på men som vi tycker ger filmen en passande känsla. Pluspoäng på att de använder sig utav många platser där den riktiga historien utspelade sig, men trots skådespeleriet och miljön kan filmen i vissa fall kännas lite trög trots att handlingen är lätt att följa med i.

Njuter man inte av skådespeleriet kan det vara lätt att bli uttråkad i och med filmens längd. Vilket vi också tror har att göra med det faktum att den inte levde upp till förväntningarna biomässigt då folk ofta klagade på att den var för tråkig, lång, meningslös, grabbig och dåligt uppbyggd.

Från början var rollen som John Dillinger ämnad åt Leonardo DiCaprio, som efter mycket om och men inte blev av. Istället ser vi Depp i huvudrollen vilket definitivt är lika bra om inte ännu bättre. Skådespelarna lyckas göra en bra rollprestation med en aningen touch av humor, med klockrena citat som ibland får en att skratta till. Bland Michael Mann's filmer känner vi att denna håller samma klass även fast vi vet att många inte håller med oss. Public Enemies håller måttet och är en bra film, så länge man har en gnutta tålamod.

Avatar

2011-05-18T03:10:00.003+02:00

Regissör: James Cameron.

Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Michelle Rodriguez, Giovanni Ribisi.

Produktionsår: 2009

Avatar utspelar sig i en något avlägsen framtid då människan hittat ut i rymden och börjat kolonialisera andra planeter med syftet att exploatera deras naturresurser. För att kunna kommunicera med urbefolkningen på månen Pandora skapas så kallade avatarer, kroppar kopierade efter urbefolkningen som människor kan föra in sin personlighet i.

Worthington spelar filmens huvudkaraktär, den rullstolsbundne marinsoldaten Jake Sully. Han får i uppdrag att i formen av en avatar ta kontakt med Pandoras befolkning, försöka bli en av dem och förmedla information om dem.

Avatar är en extremt snygg film, specialeffekterna är väldigt välgjorda, kanske de bästa som gjorts hittills. Miljöerna är otroligt vackra med regnskog, svävande berg, hav och savann. Regissör Cameron har lyckats väl med att ta till vara de kvaliteter som specialeffektsteamet Weta Workshop har gett honom.

Skådespelarinsatsen är dock medioker, vilket inte nödvändigtvis beror enbart på dem själva utan snarare på filmens extremt svaga manus. Alla karaktärerna är väldigt stereotypa, Cameron ger sig inte in på några karaktärsstudier utan låter skådespelarna desperat försöka övertyga med deras platta karaktärer, alla försök från skådespelarna dränks dessutom snabbt i bombastiska effekter. Vissa scener är dessutom så fjantiga att det är svårt att titta på dem, exempelvis den återkommande dansen som man måste genomlida två gånger.

Enligt Cameron själv uppkom ideén till manuset för Avatar efter att han som ung läste många science-fiction böcker. Efter att ha sett filmen kan man ställa sig frågan om hans favorithistoria nog ändå måste ha varit Pocahontas. Historierna är så lika att det är ett under att inte Cameron har blivit anklagad för plagiat. Kolonisatörer kommer till en ny värld, en man skickas för att ta kontakt med urbefolkningen och blir en av dem, mannen och stammens prinsessa förälskar sig. Kanske börjar det ringa några klockor för er som sett Disneys Pocahontas. Till och med det allvetande visa trädet från Pocahontas har en central roll i Avatar.

Likheterna är väldigt många fler men för er som varken sett Pocahontas eller Avatar så skall det inte avslöjas för mycket. För er som sett Pocahontas tillkommer ingen särskild spänning när ni ser Avatar om man inte är barnsligt förtjust i att enbart titta på bombastiska specialeffekter och vackra miljöer.

Take One: A Documentary Film About Swedish House Mafia

2011-05-18T02:30:00.005+02:00

Regissör: Christian Larson

Skådespelare: Steve Angello (himself), Axwell (himself) & Sebastian Ingrosso (himself)

Produktionsår: 2010

- För er SHM-fans som har lätt att ta illa upp ber vi så mycket om ursäkt! Läs ej detta i så fall!

"Take one, ACTION!"

Så låter det ungefär när Tinie Tempah avfyrar startskottet i den massiva, melodiösa och inte minst svängiga Winter Music Conference-dängan "Miami 2 Ibiza". Och visst, action var det i stort sätt hela filmen fast när man väl har bestämt sig för att se en dokumentär oavsett vilken typ det är vill man väl gärna se hur det går till bakom kulisserna?

Dokumentären visar inte mycket av detta. Utan snarare hur gruppens liv speglas gentemot varandra och deras managers under deras spelningar. Man tror och hoppas innan man börjar titta att själva tanken/syftet med filmen är att visa delar av deras karriär och höra deras historia kring hur de har kommit dit de är nu.

Det syftar dessutom till att man kan visa deras verklighet från en journalistisk skildring istället för en konstnärlig. Musiken finns där, deras gig finns där, men det som inte finns där är den grävande journalistiken där man rotar i deras personliga liv och får fram information som aldrig annars skulle komma fram.

Sen kan man diskutera huruvida det är dålig klippning eller ej men knappt 10 minuter av filmen visar deras arbete i studion och bakom CD-spelarna. Vilket känns ganska tråkigt och synd då man äntligen har fått tag i en dokumentär där vi får följa världens kanske mest inflytelserika DJ-grupp, som inte minst sagt sätter prägel på hur normen för klubbmusik skall låta.

Överlag känns dokumentären överskattad och det går givetvis inte att klandra killarna i SHM för dokumentären, men för de som säger att den är "riktigt bra", till någon som funderar på att se den finns det bara en sak att säga: Take One är en film man bör vara varnad för, om man inte vill råka ut för en riktigt stor portion besvikelse!

Insidious

2011-05-18T00:15:00.008+02:00

Regissör: James Wan

Skådespelare: Rose Byrne, Patrick Wilson, Ty Simpkins

Produktionsår: 2010

I Insidious får vi följa familen Lambert. En vanlig familj i USA som precis flyttat till ett nytt hus och planerar sitt nystadgade liv med familjen. Allt är frid och fröjd ända fram tills deras son Dalton (Ty Simpkins), lyckas klättra upp till familjens vind, där han väl uppe på vinden lyckas hitta en något gammal och sliten stege som han av misstag faller ned från. Skrikandes och gapandes efter hjälp ropar han på sina föräldrar som springer upp och hjälper honom ner från vinden.

Pappan Josh (Patrick Wilson), går in till sin son Dalton dagen efter olyckan och försöker väcka honom för den dagliga skolrutinen. Enda problemet till varför han inte vaknar upp är en oförklarlig koma han har hamnat i efter olyckan. Efter att koman varat i ett par månader börjar så småningom paranormala händelser ske och ingen vet vad som försiggår i hemmet eller hur de skall lyckas få liv i sin son.

När man ser omslaget och trailers på filmen är det lätt att man väntar sig en skräckfilm som liknar de flesta andra man sett, då kontentan oftast är i form av ett läskigt hus, ett besatt barn eller en man med motorsåg. Skillnaden i Insidious är de lyckas bygga upp stämningen redan efter ett par minuter och bibehåller den genom hela filmen med lättare medel såsom imponerande ljud, små gnisslingar och en miljö samt rekvisita som de håller på en rimlig nivå utan att överdriva. Less is more fungerar effektivt för Insidious.

Skaparna av Saw och Paranormal Activity må ligga bakom Insidious, men trots detta lyckas ändå filmen särställa sig från ovanstående. Och för filmens del kan det inte varit annat än en bra idé att skippa "gore"-skräcken i form av flygande kroppsdelar och blod.

Skådespelet håller för filmen men är kanske inte det bästa man har sett (som det så ofta är i skräckfilmer tyvärr), och dialogen är inte skapad som Oscars-material men glänser i jämförelse och skall man vara helt ärlig är det ingen revolutionerande film vad gäller genren heller. Men den kommer garanterat generera en läskig upplevelse utan att bli larvig.

En film i genren man inte glömmer bort i första hand!

Memento

2011-05-17T20:45:00.002+02:00

Regissör: Christopher Nolan

Skådespelare: Guy Pearce, Carrie-Anne Moss och Joe Pantoliano.

Produktionsår: 2000

I Memento får vi följa Leonard Shelby (Pearce) En man som efter det brutala mordet på sin fru desperat försöker hitta hennes mördare. Leonard lider dock av en hjärnskada som förhindrar honom från att skapa nya minnen efter det att skadan uppkom, kort sagt har han inget korttidsminne. I sin jakt tar han foton och tatuerar in minnesnoteringar för att kunna komma närmare mördaren.

Filmen utspelar sig i en småstad i USA och är effektivt berättad genom tillbakablickande från den första scenen. Nolan behåller spänningsnivån på topp genom hela filmen, dock ställs det höga krav på tittaren. Uppmärksamhet är viktigt då handlingen annars kan kännas rörig och osammanhängande, ett signum som känns igen från regissörens andra filmer som exempelvis Inception och Insomnia.

Samtliga skådespelare övertygar stort i filmen, inte minst Guy Pearce som i allmänhet är en väldigt underskattad skådespelare. Filmen belönades med två oscarsnomineringar och är regissör Nolans genombrott i filmvärlden.

Antichrist

2011-05-17T20:42:00.002+02:00

Regissör: Lars Von Trier

Skådespelare: Willem Dafoe, Charlotte Gainsbourg

Produktionsår: 2009

Efter mycket fix och trix med bloggens bas är det äntligen dags att börja komma igång med bloggens sanna syfte; skrivandet!

Antichrist är en av de filmer som inte går obemärkt i biosalongerna, och just därför kändes det som ett utmärkt val att rivstarta med.

Filmen är regissören Von Triers tionde långfilm, som skrevs under en tid då han själv led av en djup depression. Handlingen beskriver ett lyckligt par som tidigt i filmen förlorar sin enda son genom en olycka. Av rätt naturliga skäl går paret in i en djup depression som främst drabbar hustrun, och det är först där filmens riktiga handling börjar. Till skillnad från många andra filmer har karaktärerna inga riktiga namn. Mannen i förhållandet, "He", jobbar som terapeut och har som mål att bota sin fru "She" för hennes mer allvarliga depression.

Utöver den kort sammanfattade handlingen är filmen en emotionell resa genom trauma, depression och terapi. Detta märks genom filmens gång och man bör ge en eloge till ett fantastiskt skådespeleri som för Gainsbourgs del resulterade i priset "Bästa kvinnliga huvudroll" i Cannes filmfestival 2009. Själva filmtekniken och filmproduktionen är fenomenalt gestaltat som man sällan ser i dagens film. Är man något mer insatt i film och gillar lite annorlunda film är denna film ett måste.

Antichrist som inte minst är en kontroversiell film med diverse groteska närbilder, nakenscener, onaniscener samt "hjärtat i halsgropen"-scener, vilket gett filmen ett rätt ökänt rykte. Inte minst Lars Von Trier själv då han kommenterade Englands mest kände nöjesjournalist "Baz Bamigboye" vid filmreleasen:

– "Jag kräver, herr Von Trier, att ni förklarar och rättfärdigar varför ni har gjort den här filmen."

– "Jag behöver inte rättfärdiga någonting, Jag är världens bästa regissör."

Säga vad man vill om filmen och Trier? Visst. Skulle vi bli förvånade om det uppstår en tystnad på 10 minuter efter filmens slut? Nej, vi har själva sett det.